Berättelsen om mor fortsätter

 Det är oktober månad

och den månaden har blivit en symbol för bröstcancer.

Därför vill jag hylla vår mor

som för ett antal år sedan fick den sjukdomen.

Hon fick lov att operera bort sitt ena bröst.

Idag har hon blivit friskförklarad från cancern.

Att be min mor posa naken framför kameran 

kändes lite obekvämt först

Men jag brinner för att fota

 och kanske särskilt att porträttera

Mamma som också alltid älskat konst
såg det från den konstnärliga vinkeln
och så var det inget konstigt med det längre.

Mor och dotter Lo

Mamma växte upp på Söder hos sin farmor
Augusta Florentina Faltin som kom från Resandefolket.
Sedemera gift med Per Berner.
Morsan har egentligen aldrig talat om sitt/vårat ursprung.
Men det kändes fint att ta en bild på en del av familjen
vid hjulet som är de Resandes symbol.

Funderar ibland på om vi hade kunnat "rädda" morsan
om vi bara hade förstått vad som höll på att hända.
Ja, då när hennes demens började utvecklas.
Mamma började uppföra sig väldigt konstigt
(Nja, hon var ju inte okonstig innan heller)
och det tog några år innan det helt kom till klarhet.

Hon hade börjat bygga luftslott
Fantasin flödade!
Hon var förälskad och lycklig och olycklig.
Ja, ni vet väl själva alla dessa motstridiga känslor i en förälskelse.
Hon sade upp sitt hus som hon hyrde
och skulle flytta ihop med den här mannen.
Men det fanns ingen man i verkligheten.

Hon lade stor skuld åt sin äldsta dotter för detta
som hade tagit tag i problemet med morsans hemlöshet.
Men flytten blev ju bara till en liten etta
och inte alls till mannen hon längtade så efter.
Efter detta talade hon inte med den dottern på flera år.

Mor gick djupare och djupare in i sin nya sjukdom
Alzheimers!

Här sitter Siv Berner
Utanför hemmet.
Ett äldreboende som det är liv och rörelse i.
Det är så tacksamt för mor är mycket pigg och på!
Till skillnad från flera andra äldreboende
som jag sett under våra föräldrars åldrande.
Men det är ett annat kapitel
och den kritiken lämnar jag till en annan gång.

Mor och jag har egentligen aldrig haft nån bra kontakt
och jag är ledsen för de slagsmål
jag utsatte henne för
i min tonårstid.
Jag hatade henne.

Idag ser jag på henne
med ömhet och empati
och nån slags kärlek

Mamma tycker det är roligt när jag kommer
och vi går ut på promenader
hon vet att vi är släkt på något sätt
men inte att jag är hennes dotter

Mamma är nästan alltid glad
och skrattar mycket

Just vid den här bildserien ovan
hade mor och jag gått en promenad ut från staden,
till en liten udde som kallas Viksholmen.
Vi njöt av stillheten och den ljumma höstvinden.
Då säger mor:
MEN att det ska vara så MÅNGA människor!
(Det var ju inte en kotte där, bara vi)
Så jag svarar:
Det är ju inte en kotte här!
Mamma tittar ner på marken
(Där ligger massvis med kottar)
Så tittar hon på mig.
Sen brister hon ut i gapskratt!

Ja, humorn den sitter som en smäck!

Avslutar detta inlägg med en höstbild på lilla mor!

Tack att du tog dig tid och läste mig!