Livet är nu

Jag vet att det är många med mig som saknar och har sorg över någon som dött
och jag tänker också att många precis som jag
 lever med följder från sorgens obarmhärtiga framfart
Jag vet också att det är många med mig som saknar den finaste Adrian som någonsin funnits
min älskade son
ibland känner jag ett behov att tala om den kollektiva smärtan
 ett behov att få tala om hans syskon och hans far

och om de svåra samtalen

eller om den såriga tystnaden

men av hänsyn till alla kära och nära så bloggar jag inte om just det

 istället behåller jag sådana delningar med den inre kärnan av vänner

däremot fortsätter jag att blogga om sorg

min egen resa i sorg

sorgen som finns i en stor del av min vardag

ja, var dag

jag har länge varit besatt att något nytt kommer hända

precis när som helst

 vanföreställningar som tär i mig 

att hela tiden vara beredd på precis vad som helst

 är förvisso en gammal känslan jag känner igen från tidigare delar av mitt liv

som att sitta med en färdigpackad väska för att snabbt kunna agera i krisläge

jag kan lugnt påstå att de tankarna inte gynnar min nattsömn

 att tycka att allt är som det ska, har inte varit möjligt

senaste tiden har jag dock försökt släppa taget om en del saker

 som tex att släppa på kontrollbehovet

jag bestämde mig för att sluta ringa min dotter (flera gånger per dag)

och istället försöka lita på att allt är som det ska

egentligen tycker jag inte om den där meningen"allt är som det ska"

i vilken värld är allt som det ska ?

inte i min iallafall

nej det är nog snarare så att "allt är som det är"

häromdagen missade jag flera samtal och det visade sig att det var båda mina söner som

ringt ungefär samtidigt

av sådana situationer får mina hjärnspöken liv

sekunder av iskall skräck sveper igenom mitt system

 med en fullständig övertygelse i tanken att NU har det hänt något

samtidigt har det värsta som kunde hända, redan hänt
och fast det är fem år sedan Adrian dog
så är mina känslor här och nu

sorgens olika uttryck bryr sig inte om vilken dag det är eller vilken tid det är på dygnet
eller hur många år det har gått

närhelst kommer sorgen och drämmer till med all sin kraft

saknaden och smärtan kommer som en käftsmäll

 ibland önskar jag att Gud kunde gett mig immunitet

men jag har ingen immunitet mot nya händelser och nya situationer

livet är nu
kanske utmaningen ligger i att klara av att se det som är