Ute faller snön oavbrutet

Om jag fick tag på känslorna som så oroligt fladdrar runt

 skulle jag ta dem i min famn ge dem ett namn

och sjunga alla vaggvisor som jag kan.

 känslor, dem ber inte om lov

vill dem bre ut sig så gör dem det

Jag vill fly från dem, slippa känna.

Men har bestämt mig för att inte ta några flyktvägar

sätter på musik istället och börjar dansa

som ett sätt att kliva ur min maktlöshet

då kan jag med ögat se känslan av overklighet

som en tjuvaktig och obehaglig oinbjuden gäst

har det alltid varit så, undrar jag

denna känslighet

Som tar stor plats

en känslighet jag försöker lära mej leva med

har det alltid varit så

hur har jag kunnat dölja den

som om livet för länge sedan var ett annat liv

Ett liv i utanförskap alltid på jakt

men okså lust, kreativitet, lojalitet, graviditet

när ska jag lära mej leva med hänsyn till min känslighet

lära mej bjuda in den som en vän

när jag från förr och jag från nu möts

då blir det kollision

Hur mycket ska den ena i mej få styra?

Hur mycket är den andra värd ?

Får jag lov att vila mitt i allt ?

I kollisionens hetta blir jag svag, matt, förvirrad, förbannad

Tankarna rusar vilda och galna

Motsättningarna i mej sliter och drar

jag stannar upp mitt i en rörelse

påtagligt skör och sårbar

och landar i en mage av oro, av ängslan, av rädsla, av motstånd

mina tankar kretsar hela tiden om döden

I mej gråter den lilla flickan

som förlorat det vackraste hon hade

ute fortsätter snön att falla

ur högtalarna

hör jag Jack Vreeswijk sjunga

Sorgen håller om dig
Sorgen är din sista borg
kommer aldrig mera hem, kommer aldrig mera hem

Jag ger mej själv en stilla dans